Hej, jag heter Zhulian och är 15 strax 16 år gammal och jag verkar inte ha upplevt klart min barndom även fast jag tänker och fungerar nästan som en vuxen typ.
För drygt 2 månader sedan vid en halvregnig kväll kom en bekant vid namn Andre och levererade två par fingerboards till mig.
Det blev en mer eller mindre bytes uppdrag:
- Jag gick ut till brevlådan med min dåvarande flickvän och han väntade på pengar med en liten förpackning i handen, bytet blev snabb då vi bytte ett par ord med varandra och vi hejdade varandra efter ett par minuter.
Jag och Therese kom in hos mig och jag plötstligt kände mig som ett barn.
Jag är som sagt snart 16 och jag leker med sådana små versioner av skateboards.
Det har gått ett tag nu och jag älskar Fingerboarding !
Ifrånskillnad med skateboarding är det knappast möjligt att skada sig.
Jag anser fingerboarding som sporten om man nu kan kalla det för sport som passar mig bäst.
Det enda som behövs är tålamod och det har jag gott om kan jag säga.
Jag upplever fingerboarding roligare än skateboarding pga ett par skäl.
Dock är det inte stor skillnad mellan sporten.
T.ex. hos skateboarding är det svårare att få flip på brädan men lättare att få rätt flip när man en gång fått igång det - tvärt om hos fingerboarding, man kan få leksaken att snurra i alla möjliga variationer utan större ansträngning än att trycka ner de böjda kanterna med rusande hastighet. Det svåra där är att få leksaken att snurra i just den variationen man vill. Det som jag anser gemensamt mellan bg sporten är att det är lika svårt att få det gjort på "Det rätta sättet". Man lägger mycket tid hos bg sporten och man blir belönad på likadana sätt men ändån gnäller alla om att jag är så otroligt barnslig.
Låt mig vara barn istället, låt mig komma över mina s.k. barndomsålder och uppleva allting på mitt sätt. I slutändan har jag ändån uppnått något mer än att gnällt/klagat på någon bara för att jag inte intresserad av det denne sysslar med.
Vad jag känner för sporten är dock viktigare för mig.
Jag gör inte det för någon annan, jag tävlar inte, ja sätter inte några krav på mig.
Jag gör det jag tycker om och jag lyssnar inte på andra.
Det är min grej såsom jag anser det.
Precis när jag blir väckt av t.ex. tanken på en oklar uppsats tar jag fram brädan.
Ställer mina fingrar på den säkert och tryggt, rullar fram och tillbaka ett par sekunder,
- föreställer mig livlig bakgrund bakom, bakgrund som består av först och främst fotografer och journalister som väntansfullt väntar på att ta kort på det tricker jag kommer utföra. Jag trycker ned nosen och gör en nollie heelflip och landar ömt på boltsen.
Jag fortsätter rulla och utför då en kickflip backtail som jag inte lyckas landa riktigt - skyller på blixtarna.
Jag ger det en försök till och landar fellfritt, nu kan jag lite lugnare skriva klart uppsatsen när jag en gång lyckats distrahera nervösiteten som fått mig att komma upp från första början.
Detta upprepas dock många gånger under skrivandet då jag anser fingerboarding som en form av självotroendesförtärkare när jag själv bevisar mig själv att jag ändån kan något många inte kan.
Jag känner mig även fylld med gjädje när jag då klarar av enkla saker.
Jag känner igen mig när jag lekte med en massa bilar som jag ofta kasstade upp i luften och kollade koncentrerat på deras rotationer i luften. När jag lyckades få en viss bil rotera på samma sätt som senast tyckte jag det var oehört häftigt att jag kunde vara så skicklig och ofta mobbade andra i min ålder för deras misslyckande.
Idag är det samma sak som gäller fast utvecklad på ett sätt som ingen anses häftig längre.
Ändån, jag kan något du inte kan, du behöver inte gnälla pga dina brister och din okunnighet.
Att gnälla och klaga är inget som blir särskillt uppskattat heller.
Varför inte bara låta bli med dessa och låta mig vara barn tills min hjärna mognar helt då jag tycker bara det är uttråkande med alla onördiga rotationer osv. ?
- Jag kanshe mognar aldrig upp, precis som alla fotbollspelare aldrig gör
En enkel fråga ni får fundera över efter ni läst : Om fingerboarding är så barnsligt och så onördigt då man bara får en plast/trä - bit rotera i olika variationer vad är det inte anser som så mycket nödvändigare med drygt 20 personer som springer efter en boll och skadar varandra ?
Godnatt
torsdag 18 december 2008
Mitt sätt att utveckla mit
Idag är det torsdag den 18:e December
Jag skippade skolan för att kolla möbler.
Blev släppt på en gata nära vårt hem med endast brädan som bekant.
Jag hade inte åkt Skateboard på kanshe 1-2 månader - Däremot var det Fingerboard som gällde. Det kändes underligt med kännslan att bara rulla iväg på en trädplanka med hjul i bara t-shirt och en tunn skjorta. Jag kände den lätta vinden tränga sig genom mina kläder och röra på min kropp. Det var ganska kyligt i början förrän jag kom igång och började göra alla slags flips jag kom på. Det kändes nytt men ändån inte. Som att läsa gamla och bortglömda mail. Jag rullade som vanligt, men allt kändes så nytt och så mycket annorlundare än förr. Efter att ha klarat av några enkla flips fick jag en pytte liten spricka i nosen vilket gjorde att jag slutade tricksa. Jag fortsatte rulla, liksom åka fram och tillbaka från en gata till en annan, nästan glida nerför backarna med ett leende.
Jag är ingen vågad person, icke spontant och sådan som gillar det extrema.
Jag gillar att känna mig trygg och göra saker smärtfritt.
Sanningen är att skateboarding motsvarar varken något av det som står ovan.
Man måste våga, måste kunna ta snabba beslut, vara spontan, älska utmaningar och det extrema.
Alla vi är födda till att vara något, jag kanshe inte är född för att bli någon mega idrottare.
Jag vågar knappast stå på scen, jag hatar att bli utsatt för något sådär hemskt.
Andra tycker tvärtom det jag säger, klockrena exempel hittar jag hos en av mina bästa vänner.
Iaf. det är väl inget fel att vilja vara något annat än vad man är född till att vara ?
Människor är utvecklingsbara och jag tror på att jag kan bli van med det jag inte trivs med nu,
kanshe till och med börja älska det.
Jag vill helt enkelt kunna våga saker och ting som alla andra, vara den jag vill vara och bryta de gränser jag känner att jag har just nu.
Jag älskar skateboarding men jag älskar inte att bryta ben..
Jag bröt min handled i mars-april i år, sedan dess känns inte skateboarding på samma sätt.
Jag känner inte likadan lust.
När jag väl står på brädan är brädan min bästa vän och alla tänkbara utmaningar som kan utföras med bräda som fiender.
Varje utmaning som jag vinner leder mig ett steg närmare till det jag vill vara.
Visst vill jag strunta i det och vara den jag är född till att vara - vart ser jag utveckling dårå om jag stuntar i allt ? Jag sitter vid samma nivå med samma tänkbara möjligheter.
Varför inte utvecka sig själv och få tag i fler möjligheter än vad man har ?
I texten ovan finner jag svar till varför jag inte ska lägga av och varför alla borde ha sina dörrar öppna för allt och inte bara för ett par sorters
Jag skippade skolan för att kolla möbler.
Blev släppt på en gata nära vårt hem med endast brädan som bekant.
Jag hade inte åkt Skateboard på kanshe 1-2 månader - Däremot var det Fingerboard som gällde. Det kändes underligt med kännslan att bara rulla iväg på en trädplanka med hjul i bara t-shirt och en tunn skjorta. Jag kände den lätta vinden tränga sig genom mina kläder och röra på min kropp. Det var ganska kyligt i början förrän jag kom igång och började göra alla slags flips jag kom på. Det kändes nytt men ändån inte. Som att läsa gamla och bortglömda mail. Jag rullade som vanligt, men allt kändes så nytt och så mycket annorlundare än förr. Efter att ha klarat av några enkla flips fick jag en pytte liten spricka i nosen vilket gjorde att jag slutade tricksa. Jag fortsatte rulla, liksom åka fram och tillbaka från en gata till en annan, nästan glida nerför backarna med ett leende.
Jag är ingen vågad person, icke spontant och sådan som gillar det extrema.
Jag gillar att känna mig trygg och göra saker smärtfritt.
Sanningen är att skateboarding motsvarar varken något av det som står ovan.
Man måste våga, måste kunna ta snabba beslut, vara spontan, älska utmaningar och det extrema.
Alla vi är födda till att vara något, jag kanshe inte är född för att bli någon mega idrottare.
Jag vågar knappast stå på scen, jag hatar att bli utsatt för något sådär hemskt.
Andra tycker tvärtom det jag säger, klockrena exempel hittar jag hos en av mina bästa vänner.
Iaf. det är väl inget fel att vilja vara något annat än vad man är född till att vara ?
Människor är utvecklingsbara och jag tror på att jag kan bli van med det jag inte trivs med nu,
kanshe till och med börja älska det.
Jag vill helt enkelt kunna våga saker och ting som alla andra, vara den jag vill vara och bryta de gränser jag känner att jag har just nu.
Jag älskar skateboarding men jag älskar inte att bryta ben..
Jag bröt min handled i mars-april i år, sedan dess känns inte skateboarding på samma sätt.
Jag känner inte likadan lust.
När jag väl står på brädan är brädan min bästa vän och alla tänkbara utmaningar som kan utföras med bräda som fiender.
Varje utmaning som jag vinner leder mig ett steg närmare till det jag vill vara.
Visst vill jag strunta i det och vara den jag är född till att vara - vart ser jag utveckling dårå om jag stuntar i allt ? Jag sitter vid samma nivå med samma tänkbara möjligheter.
Varför inte utvecka sig själv och få tag i fler möjligheter än vad man har ?
I texten ovan finner jag svar till varför jag inte ska lägga av och varför alla borde ha sina dörrar öppna för allt och inte bara för ett par sorters
söndag 14 december 2008
Vem är Zirag ?
Vem är Zirag ? - det har många frågat mig på sistone.
Här kommer jag berätta sanningen och min Annars bästa hjälte.
För ungefär två år sedan precis vid jul kom jag på ett spel.
Många gissar snabbt att spelet är WoW - World of Warcraft
Där har ni helt rätt. Jag kommer ihåg mina första timmar av spelande.
Jag klickacke runt och försökte reda på vad jag skulle heta och vara för något.
Jag läste noggrant om varje Class som fanns.
Det fick bli en troll hunter under det udda namnet Zirag.
Då var alter egot skapat !
Dåtid var jag inte alls populär, jag hade inte många vänner alls..
Knappast att jag skulle gå ut och träffa någon !
Jag var en bit bort från att vara djup desperat den tiden.
Det som räddade mig var såklart Zirag.
Jag kommer ihåg alla sömnlösa nätter då jag och zirag
bekantat oss i Azeroths. Så många gånger vi gått vilse i Kalimdors skogar.
Så många gånger vi bevisat Alliancen vem det tyngsta i Warsong Gulch är.
Lovet och ett par månader till identiterade jag mig som Zirag ! - The Troll Hunter
Under tiden lärde jag mig känna många som var som jag - Ensamma
Jag kände mig inte lika ensam som jag gjorde förut.
Zirag hade gett mig mod att en gång lämna Azeroths värld och möta den riktiga världens faror.
Trollen Zirag som hade gett mig mod till att visa mig igen skulle säga farväl.
Det var sorligt, det kändes som om mina bästa vän försvann ur mitt liv.
Jag hade inget anant val den tiden. Desta starkare jag kände mig i världen av Azeroth desto svagare kände jag mig här på Jorden.
Efter allt fick jag sluta, pappas tryck var enorm. . .
Jag gjorde ett par försök under två-tre månader s tid.
Försök att komma med i Klassens gäng - förgäves
Mina försök gick rättare sakt rakt åt Helvete.
Trollen Zirag fanns inte längre..
Han vägrade vara min vän och/eller alter ego längre.
Jag kände inte igen mig hos Trollen Zirag heller..
Trollen försvann - Istället skapades Dvärgen Zirag - Hunter
Många skulle nog klagat över varför jag skapar just en till hunter.
Svaret är att Huntern är den enda klassen jag känner igen mig med.
Skjuta från distans medans en trogen vän får tåla smärta.
Belöningen av det är evig vänskap. Osviklig evig vänskap !
Det blev mer än en del sömnlösa nätter.
Allt började på nytt, med ett nytt ansikte dock.
Från den onda Trollen Zirag förvandlades jag till den Goda Dvärgen Zirag.
Jag kände verkligen igen mig hos min nya alter ego.
Jag är inte ond, jag vill ond någon. Jag vill hjälpa däremot.
Jag är inte elak, jag kan inte ens döda en flyga utan att få dåligt samvete efter.
Hela Äventyret började i Dun Morgh om jag inte minns fel.
Där alla dvärgar och gnommar föds. Exakta dagen minns jag inte men jag välsignar den dagen nu
Redan från början fick jag bekanta mig med ett par främlingar som senare blev trogna kamrater.
Jag minns nästan vartända timme jag levt tillsammans med den nye Zirag.
Efter att ha fått dubbelt så mycket mod och självotroende bestämde jag mig ännu en gång att försöka vara med. Jag bestämde mig att sluta komma undan alla utmaningar världen erbjuder utan att möta de på det sättet jag kan.
Den här gången lyckades jag mer än bra.
Jag skaffade en ny hobby i form av rullbrädsåkning.
Anledning till det var att den sporten skulle lättast lära mig hantera problem.
Kortfattat menar jag :
Man utför ett trick, känner sig plötstligt otrygg, måste komma på någon lösning snabbt - de goda lösningar är att landa åter på brädan, de mindre goda lösningar är att landa på ytan oskadd.
De socialiserings kunskaper jag lärde mig i Azeroth glömmer jag inte heller.
Nu har jag två mycket goda vänner, mina bästa vänner ! - "bästa" förtjänar de, det är de !
Det känndes brilliant hur mitt livs kanshe största nedgång då blev till en uppgång.
Det här var en kortfattat version av hur Zirag dök upp.
Jag hade planerat berätta om några äventyr och saker som jag och zirag varit med om men det får bli i någon nästkommande inlägg.
I olika Internetportal och i princip kalls jag för Zirag - Zirag känns som mitt riktiga namn, zirag den goda dvärgen som hjälper de hjälplösa och offrar allt för det goda.
Dvärgen zirag är helt enkelt min idol och alter ego - nu vet ni varför jag kallas för Zirag på så många ställen.
Än idag lever Dvärgen Zirag och han är stor respekterat av mig.
Här kommer jag berätta sanningen och min Annars bästa hjälte.
För ungefär två år sedan precis vid jul kom jag på ett spel.
Många gissar snabbt att spelet är WoW - World of Warcraft
Där har ni helt rätt. Jag kommer ihåg mina första timmar av spelande.
Jag klickacke runt och försökte reda på vad jag skulle heta och vara för något.
Jag läste noggrant om varje Class som fanns.
Det fick bli en troll hunter under det udda namnet Zirag.
Då var alter egot skapat !
Dåtid var jag inte alls populär, jag hade inte många vänner alls..
Knappast att jag skulle gå ut och träffa någon !
Jag var en bit bort från att vara djup desperat den tiden.
Det som räddade mig var såklart Zirag.
Jag kommer ihåg alla sömnlösa nätter då jag och zirag
bekantat oss i Azeroths. Så många gånger vi gått vilse i Kalimdors skogar.
Så många gånger vi bevisat Alliancen vem det tyngsta i Warsong Gulch är.
Lovet och ett par månader till identiterade jag mig som Zirag ! - The Troll Hunter
Under tiden lärde jag mig känna många som var som jag - Ensamma
Jag kände mig inte lika ensam som jag gjorde förut.
Zirag hade gett mig mod att en gång lämna Azeroths värld och möta den riktiga världens faror.
Trollen Zirag som hade gett mig mod till att visa mig igen skulle säga farväl.
Det var sorligt, det kändes som om mina bästa vän försvann ur mitt liv.
Jag hade inget anant val den tiden. Desta starkare jag kände mig i världen av Azeroth desto svagare kände jag mig här på Jorden.
Efter allt fick jag sluta, pappas tryck var enorm. . .
Jag gjorde ett par försök under två-tre månader s tid.
Försök att komma med i Klassens gäng - förgäves
Mina försök gick rättare sakt rakt åt Helvete.
Trollen Zirag fanns inte längre..
Han vägrade vara min vän och/eller alter ego längre.
Jag kände inte igen mig hos Trollen Zirag heller..
Trollen försvann - Istället skapades Dvärgen Zirag - Hunter
Många skulle nog klagat över varför jag skapar just en till hunter.
Svaret är att Huntern är den enda klassen jag känner igen mig med.
Skjuta från distans medans en trogen vän får tåla smärta.
Belöningen av det är evig vänskap. Osviklig evig vänskap !
Det blev mer än en del sömnlösa nätter.
Allt började på nytt, med ett nytt ansikte dock.
Från den onda Trollen Zirag förvandlades jag till den Goda Dvärgen Zirag.
Jag kände verkligen igen mig hos min nya alter ego.
Jag är inte ond, jag vill ond någon. Jag vill hjälpa däremot.
Jag är inte elak, jag kan inte ens döda en flyga utan att få dåligt samvete efter.
Hela Äventyret började i Dun Morgh om jag inte minns fel.
Där alla dvärgar och gnommar föds. Exakta dagen minns jag inte men jag välsignar den dagen nu
Redan från början fick jag bekanta mig med ett par främlingar som senare blev trogna kamrater.
Jag minns nästan vartända timme jag levt tillsammans med den nye Zirag.
Efter att ha fått dubbelt så mycket mod och självotroende bestämde jag mig ännu en gång att försöka vara med. Jag bestämde mig att sluta komma undan alla utmaningar världen erbjuder utan att möta de på det sättet jag kan.
Den här gången lyckades jag mer än bra.
Jag skaffade en ny hobby i form av rullbrädsåkning.
Anledning till det var att den sporten skulle lättast lära mig hantera problem.
Kortfattat menar jag :
Man utför ett trick, känner sig plötstligt otrygg, måste komma på någon lösning snabbt - de goda lösningar är att landa åter på brädan, de mindre goda lösningar är att landa på ytan oskadd.
De socialiserings kunskaper jag lärde mig i Azeroth glömmer jag inte heller.
Nu har jag två mycket goda vänner, mina bästa vänner ! - "bästa" förtjänar de, det är de !
Det känndes brilliant hur mitt livs kanshe största nedgång då blev till en uppgång.
Det här var en kortfattat version av hur Zirag dök upp.
Jag hade planerat berätta om några äventyr och saker som jag och zirag varit med om men det får bli i någon nästkommande inlägg.
I olika Internetportal och i princip kalls jag för Zirag - Zirag känns som mitt riktiga namn, zirag den goda dvärgen som hjälper de hjälplösa och offrar allt för det goda.
Dvärgen zirag är helt enkelt min idol och alter ego - nu vet ni varför jag kallas för Zirag på så många ställen.
Än idag lever Dvärgen Zirag och han är stor respekterat av mig.
söndag 23 november 2008
Comeback
Tja
Det har varit en stor uppehåll med detta nu.
Jag tänkte uppdatera lite efter en jobbig vecka.
- Min dator blev rejält misshandlat av min storebror förra vecka i fredags.
- Jag har klarat av svenskan och håller på att komma ifatt allting vi har just nu.
- Vi har äntligen köpt lägenhet och håller på att renovera.
Förutom det första är resten ganska bra.
Jag har det mycket stressigt och jobibgt nu.
Mycket jobb runt lägenheten och så.
Jag själv hoppas på att allting ordnas innan jul.
Jag känner mig väldigt förvirrad känslomässigt.
Att tycka om en så mycket men ändån inte . .
Ja-Ja jag hoppas jag får datorn.
Uppdaterade för att ge lite liv till den här bloggen.
Uppdaterade för att ge lite liv till den här bloggen.
onsdag 22 oktober 2008
Zhulian börjar på Nytt!
Hej,idag har en inte så vacker pojke vid namn Zhulian skaffat sig en blogg.
Han har haft en blogg förut men han känner att den blev ganska misslyckad så han bestämde sig att skaffa en ny *thumbup*
Han har en Bilddagbok vid samma namn som hans nyskaffade blogg bär - Zirag.
Han vet inte riktigt vad han har blogg till men han kommer skriva lite om allt och försöka underhålla de som vill bli underhållda och nu slutar jag babbla och skriver när jag kommer på något vettigt [:
Hej så länge
Han har haft en blogg förut men han känner att den blev ganska misslyckad så han bestämde sig att skaffa en ny *thumbup*
Han har en Bilddagbok vid samma namn som hans nyskaffade blogg bär - Zirag.
Han vet inte riktigt vad han har blogg till men han kommer skriva lite om allt och försöka underhålla de som vill bli underhållda och nu slutar jag babbla och skriver när jag kommer på något vettigt [:
Hej så länge
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
