Påhittad historia om en pojke..

Klockan är strax ett och jag är långt ifrån trött. Kläderna har jag redan slängt på golvet, tänkte sova tidigt ikväll. Jag reser mig upp från sängen, orkar inte ligga och låta tiden gå sådär. Jag har gett sovandet en chans nu. Tar på mig kläderna jag nyss slängde - ett par blåa stuprör jeans, linne och shackrutigt "ben sherman" skjorta. Kryper fram till garderoben och drar första lådan mot mig, tar två olika strumpor - vit och brun. På väg mot ytterdörren kommer jag väl ihåg att jag glömt något. Köket nästa, letar fram ett grön kuvert som jag tidigare gömt över kylskåpet. Plötstligt hörs farsans skrik:
- Vart äru på väg? Ska du ner till staden? Du är inte klok. - Jag låtsas som om jag inte hört något. Dörren till köket som jag nyss stängt öppnas igen. Ingen tid att tveka, jag ser en tatuerad arm och en hand som håller i en kökskniv. Tittar mot fönstret och ser det som det ända valmöjligheten. Jag hoppar ut till balkongen och sedan ner från balkongen. Verkan från fallet leder till korvarig smärta. Jag reser mig upp igen och springer bort en bit.

Skrik från min far hörs, han svär åt mig, han svär åt mamma men jag låtsas inte höra. Hans lägenhet är tom nu, jag är inte hans längre, jag har blivit självständig nu. Det snöar ute och det blåser. Jag spetserar, har en känsla av att jag mognat upp, som en frukt som faller från ett träd. Jag känner mig självständig, oberoende av något. Nu hör jag inte till min pappa längre. Han är ett svin, och jag hör inte till honom längre.

Snön ute stör inte, tvärtom dessa tusentals flingor som faller gör stämningen bättre. Jag går till staden, helt ensam med kuvertet i handen. Plötstligt hör jag rop från ett gäng främlingar bakom mig. Jag ökar takten jag går i med hopp att jag snart inte kommer höra skriken som är riktade mot mig. Det blir inte så, jag kastar kuvertet i en papperskorg och drar en sprint. Hinner inte långt, får något i benen - en spark. Följd av fler och fler sparkar. Förfrågningar om "grejerna" och ännu fler sparkar tills polisen hittar mig hjälslagen. De flyr, jag reser mig upp, min kropp värker och jag känner knappast vissa delar av min kropp. Ändå springer jag bort, befinner mig i den gamla delen av staden och där blir det svårt för polisen att hitta mig. Jag spottar blod och återvänder tillbaka till papperskorgen med kuvertet jag har kastat tidigare.

Vart ska jag sova nu? Finns ingen återvändo och att komma hem är lika med självmord i det här läget. Jag får en bild utav gud i huvudet och börja gå mot en vit gammal kyrka. Där är det alltid öppet och där har jag även varit och biktat mig ett par gånger. Där känner jag ingen skuld. Jag knackar och går in, det är tomt så jag lägger mig på golvet, det får vara min sovplats för natten.

En stund i alla fall, ytterdörren öppnas av ett kvinnligt objekt. En bekant en dessutom, en sån jag träffade på tåget i Göteborg. Juste det är min före detta kurator. Jag kryper snabbt till bänkarna och lägger mig mellan två sådana. Hon tittar omkring och börjar spatsera, liksom fin gå runt i kyrkan som om hon ägde stället. Det dröjer inte länge förrens det rätta tillfället för att smyga ut anländer.

Kylan återkommer i kroppen genast. Jag känner hur vinden blåser genom min kropp, kläderna lyckas inte värma mig. Har du någonsin känt du ensam? Sådär ensam, att inte ha någon? Det sägs i biblen att vi alla är bröder och systrar till varandra och att man aldrig ska skada någon. Folk prata om att skaffa fred. Hade alla varit mina syskon hade jag inte stått och fryst ute nu, hade alla trott på biblen skulle ingen slagit bort hälften av mina tänder och freden som alla babblar om är bara de sinnesjukas illusioner.

Jag är inte den typen som fegar, hade jag någonsin fegat hade döden hunnit besegra mig för länge sedan. Hur tiden ska gå och vem jag kommer bli är inget viktigt nu. Gröna kuvertet, mitt sista hopp och räddning. Innehållet som består av två "joints" tar jag ut. Jag tar den ena och stoppar den i munnen medans jag lägger den andra i byxfickan. Joint syskonen som en gång fick bekanta sig tillsammans i ett kuvert fick säga adjö till varandra, kanshe för deras eget bästa eller kanshe inte . Det var dags att röka upp en. Jag gick längst en gata i gamla stan. Tände på den lilla lyckopinnen och började njuta. Tog ett blåss och höll i lungorna ett tag, sedan började jag blåsa ut rök långsamt. Upprepade den här övningen ett par gånger tills det inte fanns något kvar. Sedan fick dess "broder" fullfölja samma öde. Igen, samma procedur men en annan gata.

Bekymmer kommer alltid att finnas, hasch är inget man botar problem med, man kommer på en högre nivå men strax faller ner igen. Med ett nytt problem: behov av mer. Jag ser inte det som en lösning nu, jag ser det bara som en tillfällig lösning av min annars tragiska natt. Vilka bekymmer jag kommer få vid dagens grynning vet jag inte än, jag längtar inte. Tvärtom, jag känner redan på mig att det snart är min tur trots att jag är ung. Jag letar fram rom flaskan och avslutar det jag tidigare påbörjat.

Farväl