Förut i tiden spelade jag mycket mycket dator och tv spel - nörd.
Jag hade inga riktiga vänner och brukade berätta för mamma och pappa om mina äventyrer i spelen flera timmar i sträck tills de började skrika på mig, jag berättade inget till bror - han slog mig.
Jag befann mig själv i spelen nämligen, som i till exempel Starcraft. Jag markerade en "Terran Marine" och förvandlade den till mitt alter ego. Jag var han och han var jag, om han stupade fick jag avsluta matchen/spelet. Jag segrade alltid, jag hade aldrig förlorat något i hela mitt liv.
Jag levde in mig i spelen så mycket att jag ofta gjorde ljudeffekterna vid matbordet när vi åt kvällsmat - jag fick stryk igen. Jag kommer ihåg när jag skapade mig en trädsvärd och slog runt med den hemma, agerade som Prince of Persia och min Diablo 2 gubbe. Jag fick stryk igen för att jag gjorde allt så stökigt.
Jag brukade förvandla mitt och min brors sovrum till slagsfält med grottor. Jag slogs mot imaginära fienden och hjälpte imaginära vänner. Jag och mina imaginära vänner tog betäckning i grottorna under nätterna, vi pratade om tjejer och spelade kort. Jag fuskade men de märkte aldrig.
Minnesvärt.
Jag hade min alldeles egna liv utanför skolan, jag föredrog hellre mina imaginära vänner än mina likåldriga skolkamrater. Dock hände det att jag gömde mig för de ibland, ville inte bli sedd av de vid vissa tillfällen. ..
En dag försvann de, mina vänner försvann utan att säga hej då.
Jag minns den där dagen, jag fick möta verkligheten samma dag, jag fick umgås med riktiga människor, skapa förhållanden med folk, rimliga och orimliga sådana.
Jag trivdes inte, jag trivs inte heller nu, jag hatar verkligheten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar