Festligt

Jag ser tillbaka på tiden, hur jävla dum jag var!

Jag är visst av den svaga typen, fjollig av mig själv sådär. Låter andra trampa på mig som om jag trivdes med det. Nej.

Värre var det dock förr, en gång förra vintern var jag ute med en vän för o ha lite roligt på lovet. Juste, sportslov var det i Februari. Vi träffade på några bekanta och hade skoj med lite öl och sisådant. Det va snö, det va mörkt, det va människor det allt och jag och min vän var berysade som stans alkoholister bakom pressbyrån! 

Folk började dra sig hemmåt, naturligtvis skulle vi dra oss åt vi med.Nej.

Av 15 till 5, tjejerna var borta, jag och min fjolliga vän med tre till oförskämda manliga typer. Gangstrar!

Precis vid korsvägen i Bratte, vår splittringspunkt, ene dåren beföll att alla skulle stanna. Han gav sig på min vän, jag gav mig på själv, omedvetet fick jag två stenhårda armar i vägen, hinder. Min vän tiggde för att inte få stryk, jag tiggde för att de skulle lämna oss dra. Två mot två var det, tredje typen satt ett ögonkast bort med blöta ciggen och upprepade jämt - de gör inte er illa. 

Inte förrens jag fick en box i magen slutade satans jävlen babbla. Drar fortfarande satirer om honom. Min vän klarade sig med ett par lavetter, jag ställde upp för resten, han ställde inte upp för mig. Han försökte smyga.

Jag klarade mig oskadd till slut med ett förödmjukande pris, buga och gå ner på knäna i svinkalla snön, kyssa fiendens sko. Så feg, så oerfararen, aldrig att jag skulle gå ner på knän för nån. Hellre blir jag skjuten i skallen.

Ett år senare, klart jag vågar håna den där hjärncancersjuka fjanten. En snorkaka, så mycket bryr jag mig om dig som jag bryr mig om en snorkaka. Alla ni som har sett, tiga för ni kan inte bättre.