Mitt ställe sedan julen 2008, mitt ställe där allt har sin plats:
-turkronan vid fönsterkanten
-de ovikta kläderna utspätta kring rummets golv och under min enda möbel - min säng.
-A.'s bok som också sedan ett tag befinner sig under min säng alldeles orörd.
Gud vet inte ens vad jag gör där inne. Jag lever mitt alldeles egna liv, utan några avbrott.
Sitter ofta på golvet istället för den obekväma sängen. Datorn som mitt enda verktyg har jag alltid med mig, min dörr till verkligheten. Tar egoistiska kort på mig själv och lägger upp på nätet för att få det bekräftat - folk är vanvördiga.
Det är jag själv men erkänner det aldrig. Det är just det som gör mig till en nolla, det är det som gör att vi alla brister en dag, när vi väl får det förklarat. Vi är värdelös, som pengar ungefär - pappers sedlar som definierar männsklighetens girighet och olojalitet.
Min bror kom in till rummet mitt för en kvart sedan och tog min turkrona, antog att jag inte skulle märka när jag log bredvid sängen och läste. Han frågade det vanliga med sin vanliga vrede. Begäran om pengar, det som fick honom att snatta min enkrona från fönsterkanten. Jag vände mig, liksom isolerade mig från hans närvaro.
Fem minuter därefter kom han med sin glada röst och frågade om jag var sur. Hans ciggpakett som höll på att trilla ur hans mjukbyxor stack mig i ögonen. Min svar blev nej, fast det egentligen borde varit ja.
Hans glädje bygdes på mitt under. Så jävla fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar