Drömmar,drömmar och drömmar

Klockan är precis fyra just nu och jag är fortfarande som piggast! En konstig grej är att jag är som "kreativast" på natten och passar på att skriva ett par sidor..

De senaste månaderna, tiden som gått efter jag flyttade hit till lägenhet med far har jag tänkt på en sak. Jag har tänkt på att jag vill bli något, hur pinsamt som helst får det låta men ja, jag vill bli något. Något som folk uppskattar, någon som människor tror på. Jag vill inte låta dryg med det här inlägget, jag har fått i mig en dröm bara.

I vår långa familjehistori har alla varit några slags kämpare, alla förutom de sista som har kommit: jag och brodern min. Alla i vårt fattiga ursprung har varit kämpare som sagt, så långt jag minns. Från min mormors far som levt på den tiden då Bulgarien styrdes av Turkiet då det endast fanns slaveri i mitt kära land fram tills nu. Hans dröm har nog varit att se Bulgarien självständig vilket han lyckades se.. Alla i våra familj rötter har nått sina mål, som senaste vill jag nämna moster som har lyckats flytta från Bulgarien och starta ett nytt liv här och far som på knappast tre år lyckades spara pengar så att vi kunde flytta till lägenhet. Jag skulle kunna ge många exempel på vad andra släkt har lyckats med men då skulle jag bara känna ännu mer skam. Huvudsaken är att allt vi har kämpat för har vi fått. Jag är lärd som alla andra i vår familj. Ingenting är gratis, man måste förtjäna något innan man får det. Hopp och tur är inget vi har levt på.

Jag minns när jag var liten, jag var hos min gamla morfar som nu befinner sig i himlen. Som liten är man alltid nyfiken för världen och det man finner omkring sig. Jag kommer ihåg att han berättade om sin tid, minns den dagen som om det var igår. Jag avbröt honom och frågade hur allt han hade gjort kunde vara möjligt. Jag fick svar på min fråga:
- Det finns inget omöjligt i denna värld förutom att gå tillbaka där man har kommit ifrån. - Såklart, då trodde jag att man blev buren av fåglar, men vart dessa fåglar kom ifrån visste jag inte. Jag frågade strax efter:
-Vart kom jag ifrån morfar? - svar till min fråga blev:
-Det kommer du få reda på när du växt upp.
Jag struntade i det då, men nu förstår jag vad han ville säga. Budskapet av hans ord, det som har lett mig de senaste månaderna. Att jag trots allt vill kämpa och uppnå något. Jag har sedan tidigare varit förtjust i musik. Det flesta som har med musik att göra faktiskt men jag har aldrig vågat visa det. Min far har oftast sagt att det inte är något för mig, precis som de flesta jag känner. För drygt två och en halv månader sedan bestämde jag mig för att börja på något nytt.

Jag ville bli tagen på allvar, jag ville bevisa mig själv och andra att jag kunde duga till något. Jag började med det jag inte kunde - dansa. Det har gått ett tag nu, jag påstår inte att jag kan dansa, jag lär mig och är helt självlärd. Jag vågar gå till dansgolvet nu inför folk utan att tänka på att alla andra ska skratta åt mig. Jag har mer självotroende när det gäller dans nu. Jag blev vän med något jag hatade förut.

Jag älskar musik. Musik inspirerar, musik gör människor glada och musik är något obeskrivligt. Många skulle säkert sagt att det behövs talang till musik, att det är omöjligt för en nobody som jag att bli något.. Jag kan ge exempel på flera bandfavoriter som har lyckats bli världskända, som har börjat från botten och kommit upp till toppen. Om en "bunch of nobodies" har lyckats med det varför skulle inte jag kunna? Jag har det i blodet, jag vill kämpa för min dröm. Hur dumt jag än låter nu, hur knasigt och roligt det än är för andra så är det här det jag alltid velat.

Min dröm är att någon gång skapa musik själv. Att inspirera folk med något jag själv har skapat, att göra människor glada, att få de att känna sådana obeskrivliga känslor som jag själv brukar känna av andras musik.

Vad är jag? En drömmare? En kämpare?

P.s. dans skräcken i tidigare inlägg är något jag skämtade om.