Storstadsnostalgi episod 1.

Det var länge sedan jag skrev något vettigt här.
Min blogg har blivit mer som en dagbok än som något jag ville att den skulle vara.
Jag har knappast några ideer och orden jag vill beskriva mina få tankar med existerar inte i mitt trånga huvud längre. Jag har säkert minst tio stycken utkast som jag varken inte trivs med eller vill publicera.

Nu har jag bestämt mig, jag ska skriva om något och publicera det så dåligt det än blir.


Jag är född i stora staden, jag har levt med stora stadens skräp, gasavfall. Jag är född i staden Varna - en stad med cirka en miljons invånare nu i skrivande stund. Jag skulle lätt kunna jämföra stadens yta med Göteborgs, dock inte befolkningsiffrorna.
Stadens gasavfall har bl.a. lett till att jag haft problem med min näsa och stadens skräp som aldrig tas upp har lett till att jag varit sjuk otroligt ofta som liten. Jag älskar det ändå!

Sällskapet av ilskna och fula storstads människor har jag levt med i tretton mindre intressanta år och det trivs jag med. Jag kommer fortfarande ihåg när jag brukade sitta vid en fontän i centrum och se på alla förbigående fula människor som prydde min ännu fulare stad. Jag saknar det.

Jag har sedan ett tag (tre år om fem dagar om man skall vara exakt) bosatt mig här uppe i Sverige. I en mindre stad, med knappast en tiondels av befolkningen jag brukade bekanta mig med förut. Det känns något fruktansvärt nu när jag skriver detta. Jag går ut och sätter mig vid en fontän i centrum som har miniatyr storlek jämfört med den jag brukade sätta mig bredvid, här går dessvärre finare människor med fula leenden på ansiktet - folk här är stolta. Jag finner däremot ingen nytta av att se på stolta människor, jag mår dåligt och går hem istället - besviken.


Jag kommer ihåg mina långa busturer i stora staden, på sommardagarna. Svettlukt är väldigt svår att undvika, fula människor med för den delen. Det brukar vara trångt, svett återigen!
På kvällar brukar det vara mindre folk, mindre bussar med. Jag föredrar att åka taxi. Min stadsdel tillsammans med en annan sådan ligger på östra sitan av staden, ofta kallad för Downtown utav de flesta turister. Det går en flod där som delar på staden, då staden förenas med en 4 kilometer lång bro är det ofta en attraktion för mig och andra att åka taxi på den bron på sommarkvällar. Man ser lampor - tusentals lampor vart men än tittar. Ser man upp ser man även sjärnor. Det skulle jag velat fota någon gång. Alla dessa lampor som syns så klockrent, och alla dessa tuttande bilar som kör förbi. Det har jag inte upplevt på snart tre år.

Dock upplevde jag något liknande för cirka en vecka sedan. Jag var hos Tintin - en nyligen skapad vän :). Hos hennes nya lägenhet för att vara exakt. Vi var i köket och hon skulle hämta något där, jag lurades och såg genom fönstret, återupplevde alla dessa lampor och lysrör - i en minuatyr form igen. Sorgligt men ändå påminnande om vilka saker jag just nu saknar mycket.

Jag trivs inte med lilla staden, även om jag aldrig blir sjuk längre och aldrig har jag problem med min näsa heller så gillar jag mindre den här staden än den jag levt i ett god tag.

Jag saknar det jag en gång kallade mitt hem.