Ovanligt

Klockan är sex och jag har inte sovit en sekund.
Istället bekantat mig med en massa papper och läst om författare.
Försökt skriva, förgäves. Jag kan inte göra saker bra om jag inte vill.

Jag kastade bort papprena och dansade. Ensam i mitt rum, med fönstret som spegel och datorn som musikutlösare.

Nej, jag dansar inte balett, jag dansar popping/krumping.
Det är det jag vill göra. Följa beaten och låta min kropps rörelser reflektera med varje vibration som mina trumhinnor fångar.

Det går utmärkt, felfritt - som i en film där skådespelarna aldrig använder repliker som " vad sa du? " eller " jag förstår inte vad du menar " .

Alla har sina gränser och det har min kropp med, jag lägger av efter ett tag för att tillbringa lite tid med papprena och datorn återigen. Känns obekvämt, jag öppnar MSN och bläddrar lite bland mina kontakter. Det är 4 stycken online och jag vill prata med någon.

Det blir en kille jag känner mindre, en kille som jag även har fruktat en gång i tiden. Vi börjar chatta - musik, dans, och tjejer. Jag blir imponerad, jävligt imponerad utav det jag läser. Vi förstår att vi har mycket gemensamt, tänker på samma sätt, båda öppnar oss för varandra.

Jag som föreställt mig dig i en sådan hemsk version, en sådan tuff och kaxig, utan temperament. Nu har vi pratat, jag finner en vän hos en gammal bekant, en sådan som jag dömt fel.

Jag är glad att ha pratat med en som känner detsamma som jag. En som vill lyckas. Dude, du är på rätt väg, strävan efter framgång, allt du gjort och allt du varit genom kommer att löna sig någon gång.

Keep up the good shit, you know you gonna get there! - och du vet att jag menar dig när jag skriver detta.